

jag hittade den här klänningen första gången när jag kanske gick i sjuan. det var på h&m i karlstad (på den tiden när man urlätt hittade divided och alla snygga klänningar på undervåningen). vi älskade varandra bums och gud! vad mycket roligt jag har gjort i den. den fick följa med på alla roliga fester, alla mysiga hemmakvällar, alla nervösa provdagar och alltid annars när det var någon viktig grej. jag känner mig nämligen aldrig, alltså ALDRIG, så snygg och grym som jag känner mig i den här. den har perfekt längd, perfekta axlar, perfekt ringning, dösnygg färg och perfekt mönster.
när det var som mest intensivt mellan mig och klänningen snittade jag användandet till två gånger per vecka. och en dag hängde den lixom inte med längre. den luktade svinäckligt även fast jag tvättade den jätteofta och den tappade färgen. var så himla ledsen, men bestämde mig en dag för att slänga den. efter slängtillfället surade jag varje gång jag inte hade nåt att sätta på mig. visste ju att just den här skulle ha passat. alltid!
och sen gick det ett par år, livet gick vidare. men en dag när jag var i arvika, på kupan, så såg jag en bekant grej. en exakt likadan klänning!
dog klänningslyckodöden för en sekund och sen köpte jag den! för 30 pix eller nåt.
HURRA! älsklingsklänning.
nu ska vi leva ihop i hundra år till.